Här är Linneas sista dikt:

Den lilla fågeln flyger
Så långt dess vingar bär
den lilla är så blyger
ja, försynt den lilla är

Högt, högt mot solen,
stannar aldrig upp någon gång
ända bort mot nordpolen
sjunger glatt på den lillas sång

Plötsligt något händer,
och fågeln faller ned
hela den vänder,
ingenting den ser

Djupt, djupt, djupt den faller
snart fågeln slår sig
runt om den; allt eviga skvaller
fågeln vågar aldrig säga nej

Ett hårt slag mot jorden
och vingarna de bryts
ensammast i hela norden
inlåst den blir

Brutna vingar, ingen frihet alls
inget ljus
strypgrepp om dess hals
instängd i ett hus

Fågeln orkar inte mer
tänker ta steget och hoppa
För första gången den ler

Hejdå