Nu orkar jag snart inte mer.
Att flacka runt och inte veta var jag ska bo är så jävla jobbigt!
Jag trodde jag var stark, psykiskt stark. Jag har gått igenom många svåra psykiska påfrestningar, men jag har alltid klarat mig. Dock, med vissa ärr, men åtminstånde levande. Men det här klarar jag snart inte mer av.

Alla behöver något att hålla fast i för att orka fortsätta i livet, och det känns som att allt jag håller fast i och tror på glider ifrån mig i en oroväckande hög fart. Snart står jag här utan någonting, och hur lätt är det då att ta sig upp? Allt är mitt eget fel, så jag har ingen annat att skylla på, men det spelar ingen roll. Det är så jävla jobbigt utan att behöva vara bitter också. Jag behöver någon jag kan lita på. Någon som inte hatar mig, kanske någon som faktiskt tycker om mig för den jag är? 
Och så vill jag ha ett hem. Någonstans att alltid kunna gå, utan att bli utslängd eller ovälkommen. Jag är så trött på att va gäst hos folk. Att bara hälsa på, och sedan fortsätta vidare utan en aning om vad som ska hända.

Jag vill kunna vakna utan att känna hur paniken sprider sig i kroppen. Jag vill kunna vakna och fortsätta vara lugn och trygg.